Kaos

Snart går jag under. På riktigt.
Det gör vi nog allihopa här hemma, pissdag.
Gråt, skrik och allt där emellan.

Jag orkar inte mer. Men jag måste orka. VI måste orka.

Nej inte piggelin, tröttelin.
Orkeslös och tråkig. Jag känner mig blä.
Ser inte ens fram emot festivalen. Kanske för att jag måste jobba. Jobbar kväll tors å fre så då kan jag inte gå. Eller kan och kan. Men vill vara lite pigg på festivalen.
Jobbar fm på lördag, till minst 16, kanske blir längre.
Jag vill bara gräva ner mig i ett mörkt jävla hål.

Önskar att jag tappade aptiten istället när jag är stressad/mår skit men istället tröstäter jag. Blir fetare och fetare. Råkar se den feta varelsen i spegeln, mår skit och tröstäter ännu mer. Alltså vafaaaan är det för fel på mig?
Jag duger precis som jag är, man måste inte vara smal. Men min hjärna tror det. Jag tänker att folk tycker att jag ser ut som ett äckligt gammalt troll när jag är fet.. Men om dom nu gör det så varför skulle jag bry mig om det?
Hur börjar man älska sig själv? Har man inte börjat älska någon efter snart 30 år, är det försent då?
Kommer jag och jag aldrig älska varandra? Kommer jag aldrig vara nöjd med mig själv?
Senaste tiden har varit rätt så stressig.. Elias har haft det jobbigt i skolan, tom rekorn har ringt...
På jobbet har det varit så sjukt mycket folk (förutom på fredagen) att jag nog har fått en ministroke en gång i kvarten.
Stressigt så jag har haft lust att hömma mig nånstans och grina.
Men nu är jag ledig till torsdag, får kanske vila lite. Eller att vara manma till ett barn med adhd och en annan riktigt jäkla envis unge är inte direkt avkopplande om man säger så..

Är så slut i kropp och själ.

Försöker vara positiv. Allting ordnar sig tillslut. Hoppas jag.
Men när det känns som om man blir slagen på käften varannan dag så är det svårt att låta bli att vara negativ.
Föräldramöte med skolan, kände allas blickar. Ville springa därifrån, gömma mig nånstans och gråta.
Alltid en massa bråk och tjorv, barn som slutar skolan pga alla bråk.
Jag känner mig skyldig. Som om det är mitt fel. Fast det är det inte, inte Elias fel heller.
Och dessa kvällar. Är så förbannat jäkla less på allt tjorv, bråk, tjat och skrik.
Gråter en skvätt om kvällarna ibland. Liksom för att få ut lite frustration eller nåt.

Idag skulle lägenheten behöva städas rejält. Men vad gör jag? Jo, ligger i soffan och orkar inte göra nåt.
Känner mig som världens sämsta.