Kaos

Farväl älskade sommarjobb, imorgon är sista dagen där för mig. Hoppas dom behöver vikarier lite då och då. Synd att dom har för mycket personal där just nu.. Var visst många som gick bort ganska nära inpå varandra och därför behövs det inte så mycket vikarier..

Trivs så jäkla bra där, tycker verkligen om att gå till dom härliga gamla tanterna och gubbarna. Känns bra att kunna hjälpa till. Vissa gamlingar har varit lite griniga, men när man lär känna dom och dom lär känna mig så får man se helt nya sidor av dom, man hittar roliga saker att prata om, pratar om hur det var när dom var yngre, sånt är alltid roligt att höra tycker jag.

 

Nästa vecka fortsätter jag väl som vikarie på dagis.. Vill inte. Måste skärpa mig och söka mig ett riktigt jobb.

Med jobb, barnen, matlagning, städning, bråk, kaos och mys. Och jag njuter. Njuter av att ha mina två ungar (som gör mig galen mest hela tiden.. Men ändå) och har världens bästa sambo som jag älskar, uppskattar och hade kunnat göra allt för.

När man vet vad man kan förlora så värdesätter man det på ett helt annat sätt. Kanske jag inte visade hur mycket jag uppskattade honom tidigare, kanske tog jag honom för givet. Det ska jag aldrig mer göra, han är min andre hälft och jag vill inte ens tänka tanken på att leva utan honom.

Han och barnen är det som gör livet värt att leva, att få vara mamma, sambo och en Evelina, det är fan härligt.

 

Jag måste även börja älska mig själv. Tro på mig själv, tro att jag oxå är något, jag är bra på mitt sätt. Jag gör det jag kan för att få min familj att må bra.

 

Jag ska våga prata mer. Men det gå mycket bättre med det nu (mina piller för deppighet funkar även mot social fobi..) Jag vågar prata mer på jobbet och det känns så skönt. Att lixom inte alltid hålla på att ha ångest och tänka

-Men kan jag säga såhär..? Eller tror dom att jag är helt borta då?

Eller

-Vaaaarför sa jag sååå?? Nu kommer dom att tycka att jag är skittrög. Ångest ångest..

 

Nu säger jag liiite mer vad jag tycker iaf, fortfarande svårt att prata när det är fler människor, men det börjar gå bättre iaf.

 

Och jag är jäkligt imponerad över att jag har orkat jobba 75% denna sommar! Första (och kanske andra..?) veckan var jag helt slutkörd och ville gräva ner mig nånstans. Men det blev bättre och bättre och nu längtar jag näästan till jobbet. Trivs så jäkla bra på detta jobb, jättetrevliga, hjälpsamma kollegor, underbara gamlingar och bra chef :)

Men detta är sista helgen, sen behövs jag inte där längre :(

 

Nu blev det kanske lite väl långt, svammal om allt och inget. Ta aldrig någon för givet, visa uppskattning till dom du älskar innan det är försent.

Jag ska pussa på min gubbe när han kommer hem mitt i natten, skit i om jag är zombietrött på morgonen, det är fan värt det.

Älskar dig Jonne

Hurska jag leva om jag måste leva utan dig? Hur ska jag orka upp på morgonen om jag inte har fått sova brevid dig? Hur ska jag kunna andas utan dig?

 

Älskar dig så jäkla mycket, vill bara att allt ska bli bra igen, att jag får flytta hem. Bo med dig och våra pojkar. Se dom växa upp, jag vill bli gammal med dig, se dig bli en gammal gubbe. Med mig.

 

Vad ska jag ta mig till om det inte blir så? Hur fan ska jag orka? Jag fattar inte. Jag orkar inte ens försöka fatta.