Frustrerad..!!
Den här lilla Malte. Med vilja av stål.
Vi tog kälken till dagis imorse, åkte på samma ställe som vi alltid gör och mitt i backen här ner från porfyren kommer Malte på att han inte ville ta denna vägen utan en annan väg!
Jag tycker att vi fortsätter på denna väg, jag var trött, hungrig och svettig av att ha klätt på honom hemma, min hjärna var halvkokt innan vi ens hann utanför dörren. Gjorde allt för att hålla honom på gott humör, blir han på dåligt humör så blir dagislämningarna hemska..
Nå men han skrek och vrålade, vi skaaaaa ta den andra vägen!
Han bromsade kälken (rattkälken) jag fortsatte dra, han la sig med hälften av kroppen släpandes i marken, jag fortsatte dra.
Vi kom fram. Efter ett tag.
Han skulle vara inne och ha 3-årstimme, men neeeejnej, det passade inte honom, han ville ut med småbarnen! Han vrålade och vrålade tills fröken kom och sa att det är okej att han går ut.
Nåja, vi gick ut till dom andra, jag fick knappt gå. Han gnällde och gnällde, men tillslut lyckades jag lämna honom utan katastrofgråt.
Så, ännu en rolig dagislämning.. Hämtningarna brukar vara typ likadana.
Idag hann vi ända till källarytterdörren innan han bröt ihop. Han ville låsa upp dörren själv, men inte med nyckeln utan med den där "taggen" som man bara håller ovanför nån platta så låses dörren upp.
Men den var såklart hemma. Men han gav sig inte, han bara skuuuulle öppna med den.
Efter ett tag låser han ändå upp med nyckeln.
Elias är vid detta laget väldigt kissnödig och får nyckeln så han kan gå hem och kissa. Malte ville såklart låsa upp även våran ytterdörr, menmen. Elias sprang iväg och kvar står jag.
Malte är ute och vrålar. Jag håller upp dörren och säger åt honom att komma in.
Han fortsätter vråla.
Jag känner hur min frustration växer. Han vrålar ännu mer och slänger sig i snöhögen.
Jag vill skrika åt honom, skrika högt och jävligt länge. Men det gör jag inte.
Vi lyckas komma in på nåt vänster, på väg upp så blir han kissnödig (säger han vrålandes) så jag skyndar in och försöker sätta honom på pottan, men han vrålar och skriker att den ska vara i tv-rummet.
Han får sitta där. Vrålar att halsduken ska bort. Den tar jag bort.
Vrålar att jag ska bort.
Jag går bort.
Går till hallen, KASTAR ryggsäcken på golvet, känner mig bara sååå jäääkla arg och frustrerad, grtåter en skvätt. (blir lätt så när jag blir frustrerad)
Och nu skriver jag av mig lite. Säkert ingen som orkar läsa. Men skit i det, jag har fått skriva av mig lite iaf. Känns en gnutta bättre.
Måste fan bli en bra dag, Jonne jobbar dubbla skift så det är jag som får bli den som tar hand om barn/middag/läggning och resten.
Nu bråkar barnen, Elias skriker högt och argt åt Malte, Malte gråter och jag vill göra desamma.
Fan. Måste vara världens sämsta mamma. Vad har jag gjort för fel?
Kommentarer
Postat av: Jasmine
Jag läste! Å du är ingen dålig mamma som blir frustrerad när dina barn är bråkiga. Jag tror att det är den där ärftliga pojkgenen. Våran Adde är exakt likadan! Mitt tålamod tryter oxå med jämna mellanrum! TRO MIG!
Tips från coachen: Ställ dig framför spegeln, andas djupt, inse att det står en mamma där och tittar på dig som gör så gott hon kan!
Å sen skyller du allt på den där mannen som dina barn kallar pappa! Alltid pappornas fel.. barnen är som de var själva när de va små! (oavsett vad pappan än säger själv).
Lyssna på mig, jag är en gammal och vis 3 barns morsa! ;)
Trackback
