Kaos

Begravning är väl aldrig roligt att gå på, men det var en fin dag ändå. Men vad jobbigt det kändes när kistan sänktes ner i jorden. Var det verkligen lilla älskade mommo som låg i den? Varför.. Så såg man moffa stå där brevid, hans fru begravs. Nä, allt kändes bara.. Jag vet inte, som en dröm eller nåt. Overkligt.



Dom fina bilderna på mommo som var både i kyrkan och i församlinghemmet. Bara jag tittade på bilderna så minns jag hennes skratt och bara.. Hela henne. Fina, fina Ebba.

Mommo hade nog blivit glad när hon såg att vi alla barn, barnbarn och barnbarnsbarn var samlade. Synd att hon inte fick vara med på det.
Men 86 år fick hon på denna gjort, det är inte dåligt.

Hos moffa har vi suttit och pratat om henne, moffa har berättat om hur de träffades första gången. Dom var visst 12 år gamla då första gången. Sen var det väl x antal år senare dom verkligen "blev ihop" på riktigt.

När vi åkte ville Elias stanna. Han ville inte lämna moffa ensam. Han frågade om vi inte kunde stanna där tills moffa dör.. Mitt älskade lilla hjärta. Han ville först inte åka till byn för han ville inte begrava mommo Ebba.
Jag ville heller inte begrava henne.. Då blev det ju verklighet liksom.

Hoppas vi ses igen mommo, jag saknar dig.