Semester

Ska bli så skönt att vara ledig i tre veckor! Nä, inte än, börjar ledigheten 14 juli. Blir en fattig månad i augusti, har inte många semesterdagar.. Men ledig tänker jag vara ändå.
 
Tågresan till Göteborg bävar jag lite för, vara instängda i ett tåg i ca 21 timmar (+förseningar som det brukar vara...)
Tar gärna emot tips på underhållning till barnen.
Vi ska ha med oss barnens surfplattor, Nintendo 3ds, mutor i form av godsaker och ev några pysselböcker, inte för att mina barn brukar gilla det så mycket..
Resespel, vilka kan passa tro?
Lugnande medel till föräldrarna så att dom inte tappar tålamodet helt...!
 
Min psoriasis.. Var på vc för ett tag sedan, fick utskrivet samma salvor som sist.. Dom hjälpte ju i början iaf. Ljusbehandling kanske jag kan få nångång i september.
Men mina utslag har lugnat ner sig lite, ansiktet ser mycket bättre ut! Känns så jäkla skönt!
Inte alltid jättekul att visa sig ute bland folk med knallröda fläckar i panna, kinder och brevid näsan. Nu är det bara lite smårött men för mig känns det som att det är osynligt!
Tackar nog solen för detta. Om solen bara kunde visa sig lite oftare så jag kan sola armar och ben också hade det varit underbart!
 

Skolavslutning

Nä, jag vet, skriver inte ofta här. Orkar inte.
 
Till hösten börjar Elias trean! Herregud vad ungen börjar bli stor!
Åk 2 har varit ett kämpigt, jobbigt och långt läsår. Glädje och lycka har också funnits med men mest har det känts som en lång uppförsbacke. Så härligt att det inte är skola på många veckor, det behövs verkligen en lång paus.
 
 
Nu vilar vi ut och tar nya tag till hösten.
 

Skitskitskitskitskit

Jag är värdelös på att lämna Malte..! Mötte hans grupp imorse när jag skulle lämna på dagis, dom skulle till skogen. Men Malte vägrade släppa mig, trots mutor och alla fröknars försök till att locka med honom så gick det inte. Inte alls. Han grät och var hysterisk. 
Han sprang hem och Jonne fick flyga upp ur sängen och nu för han honom till dagis. 
Dagen börjar bra...

Om du bara visste

Hur mycket jag älskar dig. Jag skulle göra allt för dig, precis allt. Kämpa mig blodig för att du ska få det så bra som möjligt i livet.
Jag får så ont i hjärtat när du har det jobbig och vissa inte förstår, du ska ha det bästa. Punkt slut!
Du är så fin, mysig och är underbar. Det är inte du som ska ändra på dig, det är miljön som ska anpassas efter dig, du är unik och jag vill inte att du ska vara på annat sätt.
Jag kommer att fortsätta att kämpa för dig resten av livet.


Nämen att..

Trött som satan. Barnen är lugna just nu, elias vid datorn och malte nyskrubbad framför tv:n. Å jag halvdöd i soffan.
Å känner mig värdelös. Bara så.. Blä :(
Borde fan ha körkort, utbilda mig lite så man kan få ett jobb med bra betalt, aktivera barnen mer, ha mer tålamod med ungarna, bli en bättre sambo, städa mer, vara gladare.

På måndag börjar E i tvåan, stora ungen nu! Får se hur det går. Måste vi bråka med rektorn så han får hjälp? Eller kommer det funka ändå? Kommer vi få vårdbidrag?
Kommer han få ytterligare diagnos? Kommer vi att lära oss hantera honom? Kommer jag sluta gråta av uppgivenhet när inget funkar? När orken är slut och man bara vill fly. Måste orka ändå, orka vara mamma, sambo, kompis. Orka jobba så mycket som möjligt ifall det blir så att någon inte har kvar jobbet länge till.

Ibland vill jag bara fly långt bort. Äta tills jag spricker. Eller sova i 100 år.


Konstig känsla

Har en konstig känsla i kroppen. Som om nåt dåligt ska hända, eller nåt som är fel.
Eller så är det pizzan jag åt idag som spökar :/
Skulle ju bli nyttigare. Jag klarar fan ingenting. Blä :(


Snart höst

Längtar till hösten, men ändå inte.. Vill ha tillbaka "vardagen" på jobbet och inte ha en massa tjorv där.
Ska bli skönt när skola/dagis börjar som vanligt igen.
Och nu hoppas jag att E får den hjälp han behöver, att det kommer funka för honom i skolan, att han får rätt medicin, att vi inte behöver få sååå många samtal från skolan/fritids..

Måste skaffa mig en stor dos tålamod, med barnen och även med andra människor, ibland är det svårt att låssas vara trevlig, svårt att orka göra det man ska, svårt att orka jobba.
Jobbar ju halvtid typ, men denna månaden är mitt schema så att typ alla timmar är dom två första veckorna..
Nästa vecka ska jag jobba 56.5 timmar.. Lär ju vara hyfsat slut efter det.. :/

Jag vet att dom flesta jobbar heltid, orkar med hem och familj efter det men JAG orkar inte det. Det går ganska bra på jobbet (förutom att jag blir snurrig och vet knappt vad jag gör, glömmer en massa och är allmänt senil) men sen när jag kommer hem så ör det som om någon slår ner mig, all trötthet kommer som en spark i magen, kroppen gör ont, hjärnan hänger inte med alls och det lilla tålamodet jag har är som bortblåst..


Igår!

Igår hade E en bra dag! Med bra =inga större utbrott, satt ganska lugn vid matbordet, hjälpte mig med Malte när han hade ett utbrott. En rätt så lugn dag (för att vara honom) jag kände mig så glad på kvällen, sa även det till E.

Idag däremot.. Skrik, bråk, skriker -fuck you, gubbjävel, håll käften och allt annat han kan komma på. Slåss och sen skrattar om man får ont.
Säger man åt honom att sluta säger han att han inte bryr sig. Vägrar göra nåt, vägrar leklandet, vill bara vara hemma och spela dator och äta sötsaker.
När han blir på sitt hyper-humör så finns inget som lugnar honom, inget vi har kommit på iaf.
Nu efter en tinme eller två så fick han lite ro i kroppen och sitter nu och spelar dator.
Men när han är hyper så vill han inte ens spela dator..

Får se hur det går när Katja och gänget kommer.. Känner mig lite orolig. Och ledsen för hans skull, folk blir irriterade och arga när han slåss och är uppkäftig.
Utan medicin= Hyper, slåss, ibland lugn.
Med medicin= Lite lugnare på dagen men ofattbara, hemska utbrott på kvällen.
Så.. Ja. Vi väljer då alternativet utan medicin.


Går under

Snart går jag under. På riktigt.
Det gör vi nog allihopa här hemma, pissdag.
Gråt, skrik och allt där emellan.

Jag orkar inte mer. Men jag måste orka. VI måste orka.


Piggelin

Nej inte piggelin, tröttelin.
Orkeslös och tråkig. Jag känner mig blä.
Ser inte ens fram emot festivalen. Kanske för att jag måste jobba. Jobbar kväll tors å fre så då kan jag inte gå. Eller kan och kan. Men vill vara lite pigg på festivalen.
Jobbar fm på lördag, till minst 16, kanske blir längre.
Jag vill bara gräva ner mig i ett mörkt jävla hål.


Tröstäta

Önskar att jag tappade aptiten istället när jag är stressad/mår skit men istället tröstäter jag. Blir fetare och fetare. Råkar se den feta varelsen i spegeln, mår skit och tröstäter ännu mer. Alltså vafaaaan är det för fel på mig?
Jag duger precis som jag är, man måste inte vara smal. Men min hjärna tror det. Jag tänker att folk tycker att jag ser ut som ett äckligt gammalt troll när jag är fet.. Men om dom nu gör det så varför skulle jag bry mig om det?
Hur börjar man älska sig själv? Har man inte börjat älska någon efter snart 30 år, är det försent då?
Kommer jag och jag aldrig älska varandra? Kommer jag aldrig vara nöjd med mig själv?
Senaste tiden har varit rätt så stressig.. Elias har haft det jobbigt i skolan, tom rekorn har ringt...
På jobbet har det varit så sjukt mycket folk (förutom på fredagen) att jag nog har fått en ministroke en gång i kvarten.
Stressigt så jag har haft lust att hömma mig nånstans och grina.
Men nu är jag ledig till torsdag, får kanske vila lite. Eller att vara manma till ett barn med adhd och en annan riktigt jäkla envis unge är inte direkt avkopplande om man säger så..

Är så slut i kropp och själ.


Positiiiiv!!!

Försöker vara positiv. Allting ordnar sig tillslut. Hoppas jag.
Men när det känns som om man blir slagen på käften varannan dag så är det svårt att låta bli att vara negativ.
Föräldramöte med skolan, kände allas blickar. Ville springa därifrån, gömma mig nånstans och gråta.
Alltid en massa bråk och tjorv, barn som slutar skolan pga alla bråk.
Jag känner mig skyldig. Som om det är mitt fel. Fast det är det inte, inte Elias fel heller.
Och dessa kvällar. Är så förbannat jäkla less på allt tjorv, bråk, tjat och skrik.
Gråter en skvätt om kvällarna ibland. Liksom för att få ut lite frustration eller nåt.

Idag skulle lägenheten behöva städas rejält. Men vad gör jag? Jo, ligger i soffan och orkar inte göra nåt.
Känner mig som världens sämsta.


Rastlös..

Känner mig rastlös i hela kroppen, fötterna vickar hela tiden, det gååår inte att vara stilla! Blir som ett obehag, nästan ont i kroppen. Måste bara röra på fötterna eller vifta lite med händerna eller nåt.
Men samtidigt är jag så jäkla trött. Utmattad i hjärnan. Tror hjärnan har gett all energi till mina fötter för dom kan fan inte vara stilla!!

Nåja, ska försöka vara mindre gnällig. Försöka iaf.

Elias hade haft en bra dag i skolan idag igen! Två dagar i rad!! Medecinen och med fröknarnas hjälp så kommer nog detta att funka. Iaf bättre än tidigare.

Imorgon måste nya sommarskor inhandlas! Det är nästan för varmt med vinterskor när det är +14 grader.. Bara nästan.
Ska gå med Therese från jobbet, ska bli skoj. Sen jobbar vi hela långa helgen tillsammans. Låååång helg! Men vi har iaf roligt på jobbet :)

Malte har oxå lugnat ner sig lite med sina jäkla rutiner. Hoppas det fortsätter så.


Orättvist?

När man har två barn måste man ibland välja den ene framför den andre.. Iaf hemma hos oss.
Var och en är dom lugnare, tillsammans blir det kaos, hråt och slagsmål.
Som denna vecka när jag jobbar em så har Elias fått gå hem direkt efter skolan, varit hemma med mig, spelat lite spel och bara tagit det lungt. Sen drar jag till jobbet, Jonne hämtar Malte när han slutar, Elias är hemma själv en stund tills Jonne och Malte kommer hem.
Malte går alltså på dagis medans jag är hemma ett tag med E.. Fast det hade ju inte hått att ha M hemma ändå, han kan ju inte vara ensam hemma precis..
Så E och jag hr fått lite extra tid tillsammans, det behövs nog. Ibland är ju Malte hemma och Elias i skolan så det kanske jämnar ut sig i slutändan.
Men det dåliga samvetet finns där ändå. Vem av dom jag än är ensam med.

Fast barnen behöver lite egentid med sina föräldrar, det är mysigt för dom och för oss.

När Elias ska göra sina läxor så är det bäst att Malte inte är hemma eller sover, annars ska ju han vara med och då blir Elias arg och dom bråkar och inget blir gjort.

Nä, egentid ska vi fortsätta med. För båda barnen.


Lite av varje typ..

Provsvaret från biopsin visade inget. Nåja, börjar ändå vänja mig vid min prickiga kropp. Jag har ju redan fräknar så vad gör lite röda prickar för skillnad? Kul att vara lite färgglad.

Måste även snarast (helst igår) skicka in ansökan om vårdbidrag. Men alltså. Jag får inte till det! Hur ska jag veta vad en vanlig 7-åring kostar/kan om man jämför med Elias? Hur tusan ska jag beräkna all tid/pengar som går åt just pga hans adhd? Känns ju bara konstigt.
Att liksom skriva ner allt extra vi hjälper honom med, vi är ju så vana att göra allting för honom så hur tusan ska man veta vad som är "normalt"?
Istället blir det att jag förtränger att jag ens ska skriva den. Lägger bort den i skåpet och "glömmer" bort den.

Allt blir bra tillslut. Det fixar sig på nåt vis


Om

Min profilbild

RSS 2.0