Tröstäta
Önskar att jag tappade aptiten istället när jag är stressad/mår skit men istället tröstäter jag. Blir fetare och fetare. Råkar se den feta varelsen i spegeln, mår skit och tröstäter ännu mer. Alltså vafaaaan är det för fel på mig?
Jag duger precis som jag är, man måste inte vara smal. Men min hjärna tror det. Jag tänker att folk tycker att jag ser ut som ett äckligt gammalt troll när jag är fet.. Men om dom nu gör det så varför skulle jag bry mig om det?
Hur börjar man älska sig själv? Har man inte börjat älska någon efter snart 30 år, är det försent då?
Kommer jag och jag aldrig älska varandra? Kommer jag aldrig vara nöjd med mig själv?
Senaste tiden har varit rätt så stressig.. Elias har haft det jobbigt i skolan, tom rekorn har ringt...
På jobbet har det varit så sjukt mycket folk (förutom på fredagen) att jag nog har fått en ministroke en gång i kvarten.
Stressigt så jag har haft lust att hömma mig nånstans och grina.
Men nu är jag ledig till torsdag, får kanske vila lite. Eller att vara manma till ett barn med adhd och en annan riktigt jäkla envis unge är inte direkt avkopplande om man säger så..
Är så slut i kropp och själ.
