Nämen att..
Trött som satan. Barnen är lugna just nu, elias vid datorn och malte nyskrubbad framför tv:n. Å jag halvdöd i soffan.
Å känner mig värdelös. Bara så.. Blä :(
Borde fan ha körkort, utbilda mig lite så man kan få ett jobb med bra betalt, aktivera barnen mer, ha mer tålamod med ungarna, bli en bättre sambo, städa mer, vara gladare.
På måndag börjar E i tvåan, stora ungen nu! Får se hur det går. Måste vi bråka med rektorn så han får hjälp? Eller kommer det funka ändå? Kommer vi få vårdbidrag?
Kommer han få ytterligare diagnos? Kommer vi att lära oss hantera honom? Kommer jag sluta gråta av uppgivenhet när inget funkar? När orken är slut och man bara vill fly. Måste orka ändå, orka vara mamma, sambo, kompis. Orka jobba så mycket som möjligt ifall det blir så att någon inte har kvar jobbet länge till.
Ibland vill jag bara fly långt bort. Äta tills jag spricker. Eller sova i 100 år.
