Kaos

Nu är båda barnen i säng. Äntligen.
Jag är trött, men lever iaf.
Vaknade 05:30 imorse, förde barnen vid 7:30, Jonne kom just från sitt nattjobb och kunde köra mig till jobbet, jobba jobba jobba, slutade 16:30, precis lagom till att Jonne hade vaknat och hämtat barnen. Han körde hem oss och drog sen iväg till jobbet igen.
Jag har alltså lyckats göra iordning barnen och mig själv på morgonen, lyckats komma iväg i tid till jobb/skola/dagis, lyckats jobba heldag utan att bryta ihop, lyckats laga middag till barnen, plockat undan, dammsugit, hängt ner tvätt, tvättat kläder, lekt med barnen, gjort kvällsfika, sövt en unge, läst två kapitel ur Elias lånebok till honom och nu lagt Elias i säng.

Och jag lever än! Jag har inte kraschat i en hög på golvet, inte skrikigt åt barnen, inte legat apatisk i soffan och knappt orkat röra mig.
Jag är trött och sliten, men sådär normalt sliten. Inte zombie-sliten. Och det känns bra.

Imorgon jobbar jag bara 4 timmar, känns ganska lagom ändå. Även om vi hade behövt mer pengar.. Vi lever verkligen inte rikt just nu om man säger så..
En deprimerad mamma som knappt orkar leva är ingen pengamagnet direkt.
Skönt att det har börjat lätta nu iaf.


Elias med sin älskade dator. Han är en riktig datanörd.
När han var i Maltes ålder fixade han helt själv att spela dator, sätta in spel själv och spela.
Malte däremot vet knappt hur man använder musen. Men han är å andra sidan uppväxt med en iPhone och fattar inte att datorn inte har en touch-screen..


Malte kan själv. Han kan ALLT själv. Anser han iaf.

 Tadaaa! Fortfarande städat!