Kaos

Idag fyller min lilla bebis ett år, tänk att ett år kan gå så fort.

 

Jag i v 39+0 Tror jag

 

För ett år sedan var jag så less på att vara på smällen, trodde aldrig att ungen ville komma ut.  Han kommer att vara kvar för evigt och jag kommer att bli galen och dränka mig i snön. Ungefär.

Den 19 november kände jag lite förvärkar, hoppades att det skulle vara riktiga värkar, men så fort jag reste mig så försvann dom. Sen på kvällen så hoppades jag att jag skulle vakna av värkar eller att vattnet gick, men vaknade besviken på morgonen iaf, inget hade hänt.

Mamma tog Elias och åkte till byn den 20 nov, tänkte att det var väl lika bra, så hann man vila lite iaf.

Kände vad jag trodde/hoppades vara en värk vid 19-tiden om jag inte minns fel, men det gjorde knappt ont så jag antog att det var en förvärk. Vid 20-tiden började jag känna lite mer, men det gjorde fortfarande inte ont, men ringde förlossningen iaf och hon sa väl typ att vi får komma in om vi vill.

Låg i sängen och försökte känna om det kom fler värkar och det kom väl var 6-7 minut eller så. Jaja, lika bra att åka kanske.

 

In i bilen, rumpvärmare på som även värmer längst nere på ryggen, riktigt skönt faktiskt.

Men gjorde fortfarande inte speciellt ont, skulle vi få vända och åka hem? Skulle dom skratta åt mig och säga att det är gaser?

 

Kollade klockan i bilen och nu kom värkarna med 2-3 minuters mellanrum, gjorde inte ont i magen utan i.. Ljumskarna? Heter det så? Men typ vart benen börjar, jaja, men där nånstans iaf.

Nu började värkarna kännas iaf, men jag satt helt tyst och andades lungt varje gång det kom en värk.

 

Framme i Gällivare, jag gick in och Jonne parkerade bilen, först ville dom undersöka mig, eller iaf lyssna på bebisen och sånt. La mig på en brits i undersökningsrummet, kände någon konstigt mellan benen.. *Ploff* Vattnet gick.. Överallt!

Jag fick gå till förlossningsrummet direkt, nu gjorde det riktigt ont! (Stackarns som fick skura fostervatten hela vägen från undersöningsrummet till andra rummet..)

Fick av mig blöta kläder, upp på bristen och dags att krysta! Det fanns tre tanter i rummet när jag kom dit, två skulle gå och möta nån annan eller nåt.

*Ploff igen* (Nä, det sa väl inte ploff) så var bebisen ute! Han låg vid mina fötter utan att skrika. Tanten gnuggade på hans rygg med en handduk, många gånger. Men han skrek ändå inte, varför skiker han inte?

Efter en stund frågade jag, varför skriker han inte? Började känna paniken i kroppen.. Men tillslut s¨började han vråla och jag var överlycklig! Min älskade bebis! Äntligen!

 

 

Tänk att få ligga på BB med en sovande bebis brevid sig, bara stirra på honom när han sover så gott. Han sov väl mååånga timmar den natten (Mer än han nånsin gjort tror jag.. Men dom flesta sover väl mycket första dygnet)

Jag däremot sov knappt alls, kunde inte förmå mig att blunda och sluta titta på denna underbara lilla nya person. Bara ligga brevid och känna hans andetag, bebislukten och hålla dom små händerna.

Åh, vad mysigt med en nyföding!

 

Har alla nyfödingsbilder på min bärbara som tyvärr inte funkar just nu.. Vill ju titta på alla och drömma mig tillbaka!

 

Han fick en leksaksdammsugare idag. Han har dammsugit halva lägenheten redan.

Mitt älskade barn, min bebis.